Torsdag 21 februari. Igår har det varit ytterligare en fullspäckad dag i tidningsfabriken, så fullspäckad att blogginlägget fick stryka på foten.
Influensan verkar ha spridit sig till reportrars barn och därför hade vi ett ännu större manfall. Det verkar som att ”vabruari” är ett uttryck som gör skäl för sitt namn. Min handledare var en av dem som fick lämna jobbet för att ta hand om en sjuk liten.

Därför fick jag hoppa in och göra jobb som var planerade på andra reportrar. Jag fick bland annat åka ut på firande av svenskfinska-dagen (som infaller på söndag) på stadshuset och intervjua en kille som spelat in Harlem shake-videor med både poliser och Södertälje-poliser. Båda texterna kan man läsa i dagens tidning och den senare finns även här!

Egentligen skulle jag ägna hela torsdagen åt att skriva texten om de två musikerna som jag träffade i onsdags, den ska ligga på en helsida och bestå i 4000 tecken (här på LT kallas en sådan text en AA-text). Men det är bara roligt att jag istället fick fler jobb och möjlighet att känna av verkligheten på en redaktion ännu mer.

När jag gjorde intervjun med musiker-killarna använde jag mig av inspelningsfunktionen på min telefon. Jag brukar alltid annars förlita mig på block och penna men ville den här gången testa bort att koppla bort antecknandet och istället bara fokusera på samtalet, bland annat för att jag gissade att intervjun skulle bli rätt lång. Och visst blev det ett bra samtal, och intervjun höll på över en timme. Jag antecknade sporadiskt med litade mest på inspelningen.

När jag skulle börja skriva märkte jag att jag tappade min spontana ingång. Vanligtvis brukar jag börja med att skriva från minnet, det jag kommer ihåg, och sen kolla i anteckningarna. Oftast kommer jag ihåg det som är mest intressant, men nu har jag fastnat i fällan att jag tycker att allt är intressant. Helt plötsligt känns det som att jag har en längre väg att vandra, trots att jag bara ville testa ett sätt som skulle hjälpa mig.

Dock tror jag att just det är viktigt, att testa sig fram för att se vilken metod som funkar bäst för en själv. Och jag tror att jag kommit fram till att penna och papper funkar bäst för mig, i alla fall för tillfället.

Anna-Karin Blom, J1

Onsdag 21 februari. Idag har det varit full rulle hela dagen. Influensan har slagit till på redaktionen och många är hemma och sjuka. Därför får även jag fler punkter på min lista. Förmiddagen ägnade jag åt att skriva två B-texter (1200 tecken, minns ni?) baserade på telefonintervjuer. En om ett evenemang på arbetsförmedlingen och en om ett företag med rötterna i Södertälje som vunnit pris.

Sen förberedde jag mig inför eftermiddagens intervju med musikerna som jag bokade igår. De sysslar med en genre som jag inte själv är bekant med därför kände jag att en halvtimmes hederligt googlande var på sin plats. Vid två satt jag vid köksbordet hos en av musikerna och en dryg timme senare gick jag därifrån med ett trevligt och spännande musiksamtal i bagaget.
Imorgon blir uppgiften att försöka knåpa ihop en text utan att falla i fällan att vilja berätta allt spännande som har sas.

Nu nyss gick det upp för mig att när jag stänger av den här datorn idag gör jag det för näst-näst sista gången. Det känns lite vemodigt och jag förundras över hur snabbt dessa två veckor har passerat. När jag går härifrån på fredag eftermiddag kommer det nog slå mig hur mycket jag har lärt mig här. Jag kommer nog förstå att detta är ett jobb jag kan klara av och antagligen kommer inte framtiden kännas lika skrämmande och oviss som innan jag satte min fot på redaktionen.

Anna-Karin Blom, J1

Tisdag 19 februari. Min följetong med kommunen har idag fortsatt. Jag har jagat kommunen som nu verkar ha blivit expert på att missa mina samtal/undvika mina samtal/formulera ursäkter för att inte hinna svara på mina frågor. Dessutom har de varit duktiga på att glömma bort att ringa upp. Jag antar att dessa fall kan bli vardag och som tur är har jag ingen tight deadline som hänger över mig riktigt än.

Vid sidan av min jakt har jag skrivit en c-text om kommunens årliga utnämningar Årets byggnad och Årets bostad.
C-text innebär 800 tecken. Min första dag satt jag frågande när nyhetschefen bad om ”en B om det ena eller andra”. Nu har jag lärt mig att A är lika med 2500 tecken, en B 1200 och ja, en C 800 tecken. Dessutom finns det mindre vanligt förekommande AA-texter som ligger runt 4000, och notiser i varierad längd. Överraskande kort tänkte jag först, men hörde sen vår lärare Tobias Fischers ord från när vi gjorde E-nytt eka i mitt huvud ”det är för textigt!”.

Jag, som mest har skrivit B-texter, har tvingats anpassa mig till att koka ihop så mycket som möjligt på endast 1200 nedslag. Och det har gått förvånansvärt bra, och har varit en bra lärdom!

Idag frågade nyhetschefen vad jag ville göra om jag fick välja fritt. Hittills har jag bara blivit tilldelad grejer utan att direkt tillfrågas om vad jag vill. Jag har tyckt att det är ganska skönt, dels för att E-nytt bara handlade om våra egna idéer, men främst för att man då får anpassa sig efter uppgift och ta sig an saker oavsett om det intresserar en eller inte och oavsett om det är något man kan eller inte.
Nu svarade jag i alla fall att jag gärna ville skriva kultur. Gärna musik. Därför ska jag imorgon träffa två täljekillar som spelar i band.

Anna-Karin Blom, J1

Måndag 18 februari. Idag har det varit en sådan där dag som jag inser att man antagligen kommer ha ett gäng av under sin framtida karriär. En dag då allt skiter sig för att folk inte svarar i telefon. Nu står jag här, en timme efter avslutad matlåda och väntar på att intervjuperson 1 ska komma tillbaka från sin lunch och intervjuperson 2 ska ringa upp. Och intervjuperson 3, som jag ska prata med gällande ett annat jobb, finns tillgänglig tidigast efter lunch imorgon.

Det är min andra vecka på Länstidningen i Södertälje och jag har gjort mig riktigt hemmastadd på redaktionen. På mitt (tillfälliga) skrivbord i mitt (tillfälliga) rum ligger papper huller om buller, varvat med halvdruckna kaffekoppar och förra veckans tidningar. Jag tror att jag omedvetet ställt in mig på att inte avsluta praktiken, utan bli kvar här några veckor till. Det är ett gott trivseltecken.

Att skriva för en lokaltidning är speciellt och i Södertälje går det verkligen från högt till lågt. Just nu jobbar jag med en stämningsansökan från kommunen, i morse skrev jag om hembygdsföreningens nya projekt. Jag gillar mixen. Jag gillar att få belysa små saker som aldrig skulle få plats i en stor tidning, för att sedan försöka bita i något där många handlingar, stora ord och kunniga advokater är inblandade.

När jag började min praktik trodde jag inte att jag skulle få så mycket ansvar som jag fått. Jag trodde inte att de skulle våga ge mig jobb som måste vara klara innan dagen är slut och jag trodde aldrig jag skulle sitta och jonglera fem olika texter samtidigt som jag gjorde en dag förra veckan.

Det är häftigt att efter månader i skolbänken få komma ut och göra ”på riktigt”, och det är löjligt tillfredställande att se något man skrivit tryckt i tidningen. Inte trodde jag att en byline kunde generera sådant leende, eller att beröm från läsare kunde ge en sådan egoboost-kick. Idag fick jag berömmail nummer två, vilken grej!

Anna-Karin Blom, J1