18 maj 2017, Vetenskapsradion i Uppsala. Idag är det redigering för hela slanten som gäller. Manuset jag skrev för att få en någorlunda översikt har verkligen hjälpt och nu ska pratorna pratas in. Alltså det jag ska säga i reportaget om Nakenråttan.

På SR funkar det så att man har två olika inlogg, ett till sitt användarkonto och ett till sitt mixerbord. När det är dags att gå in i studion loggar man in på båda, ställer in mickens ljudvolym, tar upp sina manuspapper och börjar prata.  Allt är förberett, det är viktigt att inte uppta studiorummet längre än nödvändigt. Alla behöver spela in saker typ hela tiden.

2

Men just idag är det rekord, i alla fall för min del: manuset till vetandets värld – reportaget, som ska vara färdigt om några dagar har fått nästan lika många ord som min C-uppsats från högskoletiden hade. Det är en speciell känsla att gå in i studion,  att göra inställningarna, ta ett djupt andetag och sen köra. Det är en ”nu gäller det – känsla” men med en viss skillnad: man har hur många försök som helst. Jag har tyvärr svurit, nästan skrikit, och (utan mening) slagit en kaffekopp i golvet men å andra sidan har pratandet i studion varit en av de mest kreativa saker jag fått möjlighet att få testa på. Otroligt lärorikt!

Det blev ett rejält pass men efter 1,5 timme var pratorna färdiga. Nu är det äntligen dags för tillfället då jag får pussla ihop alla bitar till en enhetlig ljudfil. Alla scener, prator, illustrationer och om det går riktigt bra, kanske även lite bakgrundsmusik för att lätta upp saker och ting.

För att slippa för mycket intryck och distraktioner har jag idag låst in mig i ett litet arbetsrum där jag kan få vara ifred.  Det är en lugn redaktion men som idag, när allt bara måste funka, funka, funka, känns det helt rätt att skippa onödigt surr.

Dagen går och efter lite prat med min handledare, som utan tvekan är mitt livs bästa handledare, ser jag på skärmen framför mig att jag fått in alla delar men… nu är repet nästan 10 minuter för långt, jag gråter inombords och går hemåt i eftermiddagssolen (alltså jag går till pendeln, väntar där i 30 minuter, åker pendel i en timme, går en bit till och åker t-bana, så just promenaden i eftermiddagssolen var rätt kort).

Joel Eidering, J2