Jönköping 18 februari 2015. Tredje dagen på Smålänningen, och nu har jag verkligen blivit varm i kläderna! Känns som om jag aldrig gjort annat än att lägga upp artiklar och kasta om ord. Det ska dock tilläggas att mycket av min självsäkerhet stammar från att jag har riktiga guldklimpar till kollegor runtomkring mig. Ledordet är: Du kan aldrig fråga för mycket! Tror jag i alla fall, eller så har jag bara inte nått upp till deras smärtgräns än. Får se hur det ser ut i slutet av veckan…

Just det: När jag kom till redaktionen i morse fick jag lägga band på mig för att inte hoppa upp och ner och klappa händerna som en säl!

Nyheten som jag hittade på socialkoll.se (sa ju det!) hade nämligen blivit upplockad av nyhetsredaktionen! Den låg så fint och väntade på mig allra högst upp på ”ettan” (”hem”-sidan på tidningen, ja, ungefär som i en papperstidning. Det första du möter när du klickar dig in på tidningens nätsida) med fin bild och stor rubrik! Då måste jag erkänna att jag malligt sträckte på mig(i hemlighet). Alltid fint att veta att man har en näsa för nyheter.

(Psst: Nu vände sig min kollega om och gav mig en komplimang för att jag lärt mig Newspilot så snabbt!)

För att sammanfatta lite överlevnadstips jag lärt mig de senaste dagarna:

  1. Erkänn dina tillkortakommanden. Som infödd Stockholmare är jag helt hopplös när det kommer till Sveriges geografi, och ni kan tro att de skrattade gott här i Jönköping när jag erkände att jag i 22 år har trott att Värnamo ligger i Dalarna! Men jag bjuder på den, och lär mig något nytt samtidigt. OBS: Försök inte att dumförklara dig själv, även om det ibland kan kännas som en charmig nödlösning. Jag lyfter fram det jag kan, men är också ärlig med det jag inte kan. Mycket kan man kolla upp på internet, exempelvis vart Värnamo ligger, men det är också viktigt att bjuda på sig själv!
  1. Be om hjälp igen och igen och igen och igen. Osäker på hur du ska göra något? Vad tror du orsakar mest katastrof: Att du snällt ber om hjälp med uppgiften och lägger varje hundradel av den hjälpen på minnet, eller att du kastar iväg något som blir helt fel och kanske till och med påverkar tidningen negativt? Jag lämnar de funderingarna hos er.
  1. Det här kanske motsäger #2, men det är minst lika viktigt: Kasta dig ut för redaktionsstupet och testa dina journalistiska vingar. Du kan tro att det är läskigt att ta plats bland alla ruttade journalister och redaktionsfolk, men när en av dagscheferna sen kommer fram till dig (mig) i lunchrummet och berömmer din (min) närvaro och initiativ, ja, då trodde jag att hjärtat skulle hoppa ur bröstet av stolthet och mod.

Dag tre får, precis som dag ett och två, fem av fem göttiga löpsedlar. Men också en guldstjärna i kanten för mina fantastiska kollegor. Det var allt från mig och den tredje praktikdagen!

//Sophia Magasanik

Sophia

Jönköping 17 februari 2015. Idag har jag fått basa som nästan-sidansvarig (med en noggrann och relativt tillitsfull dagschef på ena axeln) för tidningen Smålänningen.se! Vilken grej alltså.

Så, om jag ska berätta, för formens skull, tio riktigt goa grejer idag: Får jag skriva ”ALLT” tio gånger, eller sviker jag mitt journalistiska uppdrag då? Nå, jag kan väl utveckla lite.

Igår fick jag sitta bredvid en kille här på digitalredaktionen (eller ”digired” som vi insvurna säger, vilket känns lite som Nyspråk från ”1984”) som ”fipplade” runt bland cirka 10,000 flikar i samma takt som en fjortonåring på instagram.

Safe to say att jag var lätt panikslagen när jag till slut lämnade redaktionen vid dagens slut med kallsvettiga steg. Men! Hör och häpna, när smålänningen.se hamnade på mitt bord/dator i morse, kände jag ett märkligt lugn komma över mig. Jag kan det här. Det är faktiskt inte så svårt. Jag fattar grejen.

OK, kanske lite överdrift. Ekvationen av att vara sidansvarig är en komplicerad röra av google drive + newspilot + själva artikelplaceringen, som ligger på nätet. Jag för logg över samtal med polisen, en planerare för när artiklar går upp och hur de ska spridas, lägger artiklar där de ska vara på själva hemsidan, lägger om dem cirka

50 gånger så att allt är uppdaterat, korrar stavfel och ändrar mindre geniala rubbar (rubriker på lekmanspråk).

Men medan gårdagen inte verkade ha någon ände, har dagen idag tagit slut innan jag ens hunnit säga ”HV71”. Det har gått i ett och aldrig varit något mindre än superroligt och jätteintressant.

Sophia 2

Dagens höjdpunkt var nog när min allra första ”får se om du kan lösa det här alldeles själv” artikel landade på mitt bord, och jag (till min fasa) inte förstod vad artikeln ens handlade om. Det var som att läsa en wikipediatext på tyska baklänges. Jag svettades ett tag i min ensamhet, innan jag kallade på min chef och med nedböjt huvud mumlade ”Förlåt, men jag förstår inte ens vad artikeln handlar om”. Visade sig att det gjorde inte han heller, och så gjorde vi om allt. Det var, även om det låter märkligt, väldigt häftigt. Jag fattar grejen! Till och med när jag inte fattar något!

Andra höjdpunkten för dagen var när jag gick in på socialkoll.se (lägg det på minnet barn, en mäkta bra fusklapp när man letar nyheter) och hittade en nyhet rörande Småland som ingen annan på redaktionen hade upptäckt! Det var, för att citera min journalistiklärare Mattias, rätt ”göttigt”.

All and all, ger jag mina två dagar på digired/Hallpressen fem av fem göttiga löpsedlar.

Det var allt för mig idag!

// Sophia Magasanik, J1