De vilda hundarna springer i flock vid parlamentet när vi går mot Syntagmatorget. Torget som hade över 100 000 demonstranter 2009. Året som påverkade de flesta när krisen kom och drog allt med i sin väg. En journalist, som skriver för fransk press och är bosatt i Aten, berättar Greklands historia i ett svep. Saker är inte så enkla. Greklands historia är kort. Påverkan från andra länder har alltid funnits nära i deras värld. Det är dags att landet går vidare och det antika är inte Grekland idag. Ändå, tycker journalisten, lever Grekland i det förflutna.

Studenterna jag träffat säger samma sak, fast då pratar de om skolan. Den obligatoriska utbildningen är förlegad. Det krävs privatlektioner varje helg, under de sista två åren på gymnasiet, för att de ska komma in på universitetsutbildningen. Lärarna lever i det förflutna, menar de.

Kioskägaren vid Syntagmatorget vill ha tillbaka drachmen (tidigare valutan i Grekland), säger att Grekland inte är sitt eget längre, utan tillhör EU. Men att 160 städare fick gå från sina jobb var nödvändigt.. ”Hur är det möjligt att det behövs 160 städare till den där byggnaden?”, säger han och pekar på ministeriet intill kiosken. ”Det är inte rimligt.”

Var jag än går träffar jag människor som, på ett eller annat sätt, har påverkats av krisen. Stavros, som försenat sina studier på grund av att universitetet stängde i höstas. Alexander, som släkte elden vid kiosken, i samband med demonstrationerna vid Syntagmatorget. Andreas, som nu går arbetslös. Han har en femårig utbildning, är fysiker, men får inga jobb. Nu ser han ingen framtid i sitt hemland och vill emigrera till Sverige. Han orkar inte träffa sina vänner längre. Att träffa dem påminner honom om hans egen situation. Det gör för ont för de är alla deprimerade, arbetslösa och beroende av sina föräldrar. ”It’s so depressing”.

Stand up-komikern Silas ler mot mig över en Mithos. Lysrören inne på haket når oss ute på gatan. Det är lite kallt, men ljudet inne på stället gör det omöjligt att fånga upp vad han säger i ljudupptagningen. Silas är varken rädd för högerextrema Gyllene gryning eller kyrkan, men tv skulle aldrig ta med hans skämt om kyrkan, för på tv är det mainstream-skämt som funkar. Skämt som handlar om sex och stereotypa skillnader mellan män och kvinnor. Enligt journalisten Pavlos är stå-upparen Silas en av de mest intressanta komikerna i Grekland idag. För att han är ”mer intellektuell”. Och Pavlos refererar till den amerikanske komikern och provokatören Bill Maher, som bland annat häcklar konservativt kristna i filmen ”Religulous”. På en stå-uppscen i Grekland, som inte är särskilt stor vill tilläggas, skämtar Silas om det politiska läget. Om ett komplext skattesystem som skulle få den mest smarta att bli gråhårig. Han skämtar om religion och om främlingsfientlighet. Kanske kan det bli möjligt för honom att nå en större publik, om den stora massan upptäckte honom, men inte ens då är det säkert. Att skämta om kyrkan gör man inte i Grekland. ”They don’t allow blasfemi. Or they allow it on paper, but not in reality.”

En eftermiddag är jag på väg från tunnelbanan vid Monastiraki och går över torget. Plötsligt stannar jag och tittar på barn som leker med en svart hund. Två pojkar, mellan sex och tio år, som ser lyckliga ut. Hunden ser också lycklig ut. De kastar en tom petflaska mellan sig och hunden jagar flaskan i språnget. Det ser ut att vara deras hund. Det ser ut som att pojkarna och den svarta hunden är de bästa vännerna i världen. Jag blir glad när jag ser det. Tills jag ser att det är barn som går längs turiststråken och tigger, när de egentligen borde gå i skolan. Det är två barn som saknar en fast punkt. Och en hund som saknar ägare. När natten kommer; vart tar de vägen? Var finns den trygga platsen?

Jag har varit och fikat. Sippat på en cappuccino bland nyrika. De som, iförda stora solglasögon, plattat hår, louis vuitton-väskor, kanske pratar om sina liv utifrån en drägligare tillvaro än den de fattigaste befinner sig i. Vi har tittat ut över havet och drömt oss bort. Platsen påminde om LA, sade någon. Där fanns palmer, ett vackert slitet trägolv, bokhyllor bland soffgrupper med bruna och röda puffkuddar i. Barnfamiljer, uppstickare och överlevare. Det var bohemian chic. Hippie som blev ”classy”. Som om vi befann oss i hippaste möbelaffären. Som om vi vore inredningsdetaljer i ett life style-magasin. Jag drack min cappuccino och kände att ‘det här är livskvalitet’. Jag tjatade fanatiskt om d-vitamin. Tänkte maniskt: ‘D-vitaminet! Här är jag! Ta mig, soldyrkare, och jaga iväg mörkret ur min mellanmjölkskropp!’

upplopp_i_grekland

Den som inte äger något saknar inget och den som har allt saknar mycket. Eller hur var det? Ett modernt land borde aldrig tillåta att barn inte får gå i skolan eller leva som herrelösa hundar.

Eller hur var det?

Julia Blomgren, Journalist 2