Det finns en hel del speciella saker med att jobba på SVT och i tv-huset. Dels är det som ett rejält tilltaget gated community med höga stängsel och beväpnade vakter. Inget konstigt egentligen kanske men det innebär till exempel att den enda vägen in och ut ur public service-borgen är genom huvudentréerna. När du dessutom behöver passerkort för att ta dig in genom alla dörrar löper du alltid risken att bli strandad ute på tv- och radiohusets delade innergård.

En annan aspekt är att du får se en salig blandning av hel- halvkända människor du sett på tv i olika skeenden i livet. Det finns så klart en glidande skala, från Mark Levengood till ”du-har-varit-nyhetsankare-eller-hallåa-eller-något”. De flesta av dem möter man i korridorer och trapphus i stort sett varje dag men två personer har, som det heter, gjort mig lite starstruck. Och det kan nog hävdas att det är två lite olika delar av mig som kände sig träffade av att få syn på dessa personer.

Den första var Dan Josefsson, känd bland annat för att ha tagit vid där Hannes Råstam slutade med Thomas Quick-skandalen och även nu senast låg bakom dokumentärerna Fallet Kevin. Är man som jag och har en lite lagom morbid fascination för mordhistorier och dessutom uppskattar ett välarbetat grävjobb så är det kanske inte så konstigt att den sympatiske skåningen fick mig att stanna mitt i steget och kolla en extra gång. Jag tror inte att han såg mig men om du Dan tagit dig en rejäl bit bak i träfflistan när du googlar dig själv (vilket jag i alla fall gjort med jämna mellanrum om jag var du) så ber jag om ursäkt om jag stirrade.

Person nummer två tilltalade en helt annan del av mig, numera förpassad till en mer undanskymd tillvaro. Victoria Dyring gjorde starkt intryck på mig som programledare för Hjärnkontoret under slutet av 90-talet när jag tydligen inte fick nog av att lära mig saker i skolan. Att möta henne i korridoren gav mig trevliga flashbacks till min barndom och fick mig att genast leta fram Hjärnkontorets gamla intro.

Slutligen då dagens del i min serie ”tips på saker du inte får lära dig på en journalistutbildning men som du behöver kunna för att undvika kaos eller åtminstone att slippa skämmas”:

TIPS: Det är skillnad på myndigheter och myndigheter. Att jobba med någon slags granskande journalistik är ju tätt förknippat med att begära ut en massa allmänna handlingar från diverse myndigheter. Att alla myndigheter ska lämna ut handlingar, och dessutom göra det skyndsamt, är en sanning med modifikation. Vissa myndigheter sluter sig som musslor så fort ordet handling nämns medan andra blir så glada att någon hör av sig till dem att de formligen kastar handlingar efter dig. På samma sätt kan helt vanlig kommunikation med myndigheterna fungera: en myndighets pressekreterare tar en halv dag på sig att berätta att de inte tänker vidta några åtgärder för tillfället medan en annan plockar fram statistik och jämförelser och nästan ber om att du ska ringa upp dem igen. För att inte skada mina kontakter tänker jag inte namnge några myndigheter, vilket kanske gör det här till ganska dåligt tips. Ni får helt enkelt vara beredda på att bli lite olika bemötta beroende på var ni vänder er och vad ni vill veta.

Alexander Månsson, J2