Lördag 25/2 Trafikstockning i Dar es Salaam

Misären är påtaglig varje dag. Efter en längre tid i storstaden Dar es Salaam är det slående och stundvis överväldigande hur dålig kondition stor del av befolkningen lever i. Mitt i trafikbuller, i långa bilköer och med stor väntan i värme och fukt möts jag av barn som tigger; de vill ha mat och knackar på bilrutan. En av barnen, inte äldre än 15 år gammal bär ett spädbarn på ryggen. Människan lever i stor enkelhet och västerländska influenser är fortfarande främmande och exotisk för dem. Massajer i röda och blå tygskynken passerar. De är smala och klassiskt klädda i enkla sandaler; promenerar i grupp med smycken i händerna som de säljer utmed gatan.

Julia 252bBilresan fortsätter ut till de lokala hemmen. Jag övar min swahili med föräldrarna, frågar om familjen, jobbet och hemmet. Längs vägen passerar vi möbelförsäljning, skolor, kyrkor, små lokala kök och fruktstånd.

Många människor strövar omkring längs gatorna och verkar sysslolösa; andelen obildade är stor och behoven många. Sinnena utsätts för nya, starka intryck varje dag; ett samhälle och en struktur bortanför min verklighet och mina tidigare erfarenheter.

Trafikstockningen fortsätter. Systemet krakelerar, är bristfälligt och i mina ögon tillfälligt, men den sanna verkligheten för tanzanerna i Dar es Salaam.

Äntligen, efter ca 1,5 timme släpper trafiktrycket och vi är fria att köra 50km/h.

Jag fortsätter att överröstas med intryck; cyklister passerar och skolbarn skjutsar varandra, fruktstånden ökar; en man går ut i gatan med en stor back ägg. Området är nu till stor del befolkat av muslimer, vi stannar och tankar, kör vidare och passerar sopbilar, plantager och ökad växtlighet. Chauffören talar då och då i telefon, då och då med kvinnan i framsätet.

Vi kör in på en tvärgata och blir stående. Många människor är samlade längsmed gatan och tittar nyfiket in i bilen; vissa vågar hälsa, medan andra vill utbyta ögonkontakt. Vi befinner oss nu i en by och passerar män som hjälper varandra att raka sig och klippa varandras naglar. I sinom tid är vi framme vid huset som skall komma att bli mitt hem de kommande sex dagarna. Jag kliver in och möts av unga människor, barn och tonåringar. Sedan vinkar jag av mina svenska och tanzaniska vänner som ska fortsätta sin resa tillbaka söderut där deras värdfamiljer inväntar dem.

Bön och tillbedjan är nära; jag ser fram emot dagarna som ligger framför mig; dagar i gemenskap, lärdom och upptäckt.

Frid

~Julia